Om vi alla tog oss tid att stann upp ibland och fundera över vad vi gör och varför så skulle välrden bli en mycket bättre plats.

Istället låter vi oss dras med i den allmänna hysterin tills vi har cementerat våra föreställningar och inte vet vilka vi är.

Vad betyder det egentligen att vara utanför? Och att tillhöra. Jag har fått en väldigt bra uppfostran tycker jag. I ett litet samhälle där siffran i valkretsen den här gången översteg 20 procent. I min värld var det aldrig skillnad på folk och folk. Eller rättare sagt, det var det ju. I vanlig ordning fanns det såklart mobbing av olika grad och självklart visse alla vems föräldrar som hade ont om pengar. Men vi hade alla samma möjligheter. Våra föräldrar umgicks även om någon satt på kontor och någon annan jobbade på verkstaden. Och vi barn lekte även om någons förälder var arbetslös och den andres var lärare. Det var ingen "vi och dom" mentalitet (utan mer alla mot en eller några få, men inte utifrån några som helst socioekonomiska förutsättningar eller föräldrars bakgrund). Det fanns inga invandrare, det närmaste vi kom var de adopterade barnen och en och annan indier från de högre kasten.

När jag som 20+ började på högskolan fick jag en chock. Min värld rasade samman litegrann. Den där okomplicerade världen jag hade växt upp i och som ung vuxen fortsatt leva i, den stämde inte längre. Det visade sig finnas en helt egen typ av människor i Sverige som kallades akademiker. Jag har aldrig haft lätt för att passa in, tro inte det. Men det här var annorlunda. Innan har jag haft svårt att passa in på grund av min personlighet. Men här på högskolan kände jag att jag hade svårt att passa in för den min bakgrund hade gjort mig till, för det jag kom ifrån, för dom personerna jag relaterade allting till. Jag hörde inte dit.

Missförstå mig inte, det var inte så att någon var direkt otrevlig. Men det var en allmän sanning att man skulle läsa vidare. Vare sig man visste vad man ville bli eller inte, så skulle man läsa. Det fanns en inställning till att jobb som personlig assistent och kassörska eller städare inte var tillräckligt, det var något för andra, något för ”dom”. Själv hade jag kunnat jobba hela livet som personlig assistent om det inte vore för att mitt nuvarande jobb är superintressant och att jag inte funkar nåt vidare bra med oregelbundna tider, jag blir lite vilsen. Det fanns en uttalad oförståelse för att vilja sitta i kassan på ICA hela livet. Jag förstod inte varför. Nån ska ju ha dom jobben också? Inte för att jag gillar att träffa folk i särskilt stor utsträckning, men om man gör det då? Vad sjutton, jobba i kassan på ICA borde väl vara väldigt givande om man tänker efter lite? Man ser ju till att människor får mat, varje dag! Men den förståelsen fanns inte. Det var skillnad på vi och dom. Men i min värld finns inga vi och dom. Jag förstod inte. Jag kände mig utanför. Jag kände mig olustig.

Om jag inte hade haft en så bra uppfostran så skulle jag nog gett upp. Flyttat hem och fortsatt jobba som personlig assistent. Men jag har fått lära mig att tro på mig själv, jag har fått lära mig att inte ge upp. Jag har fått lära mig att anpassa mig. Och jag har bitit ihop. Jag har skämtat mig ur de värsta tillfällena. När jag nästan inte orkade längre, när jag kände mig för udda.

Jag har inte gjort någon klassresa, det har inte mina föräldrar heller, eller deras föräldrar. Klass handlar nämligen inte bara om utbildning, inkomst och yrke. Jag har två högskoleutbildade föräldrar varav den ena i sin tur har högskoleutbildade föräldrar, men jag är och förblir en arbetarunge. En arbetarunge med fem års högskoleutbildning och ett välbetalt jobb. Uppvuxen i en värld där sådana skillnader mellan folk och folk inte fanns. Där ordet ”akademiker” inte var en grupp människor utan någon med högskoleutbildning, vem som helst. Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt. Men tvärt emot vad den ovanstående texten kanske visar så har jag inget emot så kallade ”akademiker”. Vissa av dom har blivit mina vänner, kanske inte nära vänner, men tillräckligt nära. Jag kommer aldrig kunna förstå fullt ut. Men det behöver jag inte heller. För jag vet att jag har rätt:

Det är inte skillnad på folk och folk.

Varför skrev jag det här? Vad har det med saken att göra? Det har allt med saken att göra. Vi och dom. Tillhörigheter och skillnader. Det är det som det handlar om.

Välj partiledare med omsorg. För det är inte lätt att vara partiledare.

Man måste vara påläst, men inte prata som om man vore ett uppslagsverk.

Man måste kunna ta människor, men man får inte vara vek.

Man måste vara självsäker, men man får inte vara självgod.

Man måste vara övertygad, men inte maktfullkomlig.

Sist men inte minst så måste man ha det där lilla extra. Den där personligheten som lyser igenom.

Glöm inte att en partiledare måste inge förtroende och kunna samla människor. Det behöver inte vara en mest erfarna eller den intelligentaste personen i partiet. Det måste vara en naturlig ledare, som i sin tur är väldigt bra på att lyssna på experterna. Då har vi ett framgångsrecept.

Det finns en tid för allt. I början måste man få sitta i sandlådan och leka. Det är ett sätt att lära sig om vuxenlivet. Bygga hus och vägar. Köra med leksaksbilar, förstöra det andra har byggt upp. Sen tillslut måste man bli vuxen. Man måste ta ansvar för situationen och man måste lära sig att allt inte går som man vill jämt. Man måste lära sig att vara storsint.

Man behöver ta tid på sig. Det är okej att sitta i sandlådan september ut och försöka förstå situationen. Då minskar risken att göra något förhastat. Så stanna i sandlådan september ut. Gör gärna det. Men sen måste det ändå tas ett beslut. Det finns viktiga beslut att ta. Budgeten. Här gäller det att fundera över konsekvenserna. Det gäller att inte sätta käppar i hjulet för sakens skull. Ingen, inte någon, har glädje av ett politiskt totalhaveri.

Så nu måste våra politiker fatta några väldigt viktiga beslut. Beslut som inte bara kommer påverka de kommande fyra åren, utan även hur stora de där 12,9 procenten blir om fyra år till…

Självklart dröjde det inte länge. Det stora skuldbeläggandet är här. För det är ju någons fel. Annars skulle det ju inte blivit såhär.

Hur många har läst Harry Potter? Kommer ni ihåg vad Dumbledore sa om Lord Voldemort? ”Lord Voldemort är väldigt begåvad på att så split mellan människor”. Och det gjorde han. Kommer ni ihåg hur de bråkade stundtals?

Nu haglar inläggen. Hur kunde svenska folket låta detta hända? Är ni nöjda nu? Varför måste vi skylla på någon?

Det är faktiskt inte konstruktivt. Vi måste se framåt. Vi måste sluta skylla på varandra. Det skapar bara avstånd. Det är inte de som röstat rött eller grönt som har gjort fel. Det är inte de blåa partierna som har gjort fel. Det är inte män generellt som har gjort fel. Det blev fel. Punkt.

Och nu då? Det är vad vi gör nu som är viktigt. Vad vi alla gör. Sluta inte umgås med de 12,9 procenten. Bli inte arga. Lyssna. Känn efter. Ta diskussionen. Men ta den för guds skull inte offentligt. Ta den i lugn och ro. Ta den mellan två ögon. Utforska den andra sidan så att du förstår den. Du behöver aldrig acceptera den. Men du behöver förstå den. Annars kan det inte bli någon förändring.

12,9. Det är siffran på allas läppar idag. Hur kunde det bli såhär?

Det här är det första av 365 inlägg där jag reflekterar över de där 12,9 procenten. En reflektion om dagen i ett år framåt. Kort eller lång.

Det här är inte rätt tillfälle att vända ryggen till. Det här är rätt tillfälle att reflektera över varför det blev såhär. Det är rätt tillfälle att ett litet steg i taget försöka göra alla delar av Sverige till ett lite bättre ställe att leva på. Det handlar inte så mycket om politik som om hur vi tar hand om varandra. Faktiskt.

Det är så lätt att skylla på att samma vindar blåser i hela Europa. Det är så lätt att skylla på att folk inte förstår vad dom röstar på. Det är så lätt att insinuera att de där 12,9 procenten är dumma i huvudet. För det är så det låter, och det är så det har låtit hela valrörelsen.

Så vad är det vi säger då egentligen när vi klankar ner på de som röstat? Rösta gärna, men rösta de ”godkända” partierna! Det är demokrati ser ut i Sverige 2014. Jag gillar inte de där 12,9 procenten. Det är inte det jag säger. Det jag säger är att de där 12,9 procenten kommer ur missnöje och utanförskap, de kommer ur en önskan om att få det bättre, de kommer ur en önskan om tillhörighet och en önskan om att någon ska lösa de problem man ser runt omkring sig. Jag tror inte att man känner sig inkluderad när någon talar om att man röstat ”fel” och jag tror inte att man känner hopp om framtiden heller.

På min arbetsplats innebär de där 12,9 procenten rent statistisk drygt 3 personer. Ändå sitter vi alla och suckar över de där 12,9 procenten. Hur kan vi vara så säkra på att ingen av de 12,9 procenten faktiskt sitter i fikarummet. Och om dom sitter i fikarummet, för rent statistisk gör dom det, hur skulle dom känna sig i så fall? Skulle dom våga säga ifrån och stå för sin åsikt, med alla framtida fikaraster och luncher i åtanke och med löneförhandlingar och möjligheter till befordran? Och det är likadant på sociala medier. Rent statistiskt går det nästan 13 stycken på varje hundratal vänner vi har på Facebook. Hur vet vi att dom inte sitter där och läser det vi skriver?

”det skiter jag i” tänker jag först. Jag står för min åsikt. Jag gillar inte de där 12,9 procenten. För dom 12,9 procenten bryr sig inte om människors lika värde.

Men så slår det mig att det gör inte jag heller så länge jag pratar och skriver om de där 12,9 procenten som om dom vore mindre vetande.

De där 12,9 procenten har andra förutsättningar än mig. De har inte mina gener och min uppväxt, de har inte min syn på livet och mina vänner. Jag kan inte förstå dom, men det betyder inte att jag har rätt att avfärda deras åsikter som felaktiga. Frågan är inte hur man ska minska de 12,9 procenten, frågan är vad behöver de 12,9 procenten?

Kommentarsfältet är avstängt på förekommen anledning.