12,9. Det är siffran på allas läppar idag. Hur kunde det bli såhär?

Det här är det första av 365 inlägg där jag reflekterar över de där 12,9 procenten. En reflektion om dagen i ett år framåt. Kort eller lång.

Det här är inte rätt tillfälle att vända ryggen till. Det här är rätt tillfälle att reflektera över varför det blev såhär. Det är rätt tillfälle att ett litet steg i taget försöka göra alla delar av Sverige till ett lite bättre ställe att leva på. Det handlar inte så mycket om politik som om hur vi tar hand om varandra. Faktiskt.

Det är så lätt att skylla på att samma vindar blåser i hela Europa. Det är så lätt att skylla på att folk inte förstår vad dom röstar på. Det är så lätt att insinuera att de där 12,9 procenten är dumma i huvudet. För det är så det låter, och det är så det har låtit hela valrörelsen.

Så vad är det vi säger då egentligen när vi klankar ner på de som röstat? Rösta gärna, men rösta de ”godkända” partierna! Det är demokrati ser ut i Sverige 2014. Jag gillar inte de där 12,9 procenten. Det är inte det jag säger. Det jag säger är att de där 12,9 procenten kommer ur missnöje och utanförskap, de kommer ur en önskan om att få det bättre, de kommer ur en önskan om tillhörighet och en önskan om att någon ska lösa de problem man ser runt omkring sig. Jag tror inte att man känner sig inkluderad när någon talar om att man röstat ”fel” och jag tror inte att man känner hopp om framtiden heller.

På min arbetsplats innebär de där 12,9 procenten rent statistisk drygt 3 personer. Ändå sitter vi alla och suckar över de där 12,9 procenten. Hur kan vi vara så säkra på att ingen av de 12,9 procenten faktiskt sitter i fikarummet. Och om dom sitter i fikarummet, för rent statistisk gör dom det, hur skulle dom känna sig i så fall? Skulle dom våga säga ifrån och stå för sin åsikt, med alla framtida fikaraster och luncher i åtanke och med löneförhandlingar och möjligheter till befordran? Och det är likadant på sociala medier. Rent statistiskt går det nästan 13 stycken på varje hundratal vänner vi har på Facebook. Hur vet vi att dom inte sitter där och läser det vi skriver?

”det skiter jag i” tänker jag först. Jag står för min åsikt. Jag gillar inte de där 12,9 procenten. För dom 12,9 procenten bryr sig inte om människors lika värde.

Men så slår det mig att det gör inte jag heller så länge jag pratar och skriver om de där 12,9 procenten som om dom vore mindre vetande.

De där 12,9 procenten har andra förutsättningar än mig. De har inte mina gener och min uppväxt, de har inte min syn på livet och mina vänner. Jag kan inte förstå dom, men det betyder inte att jag har rätt att avfärda deras åsikter som felaktiga. Frågan är inte hur man ska minska de 12,9 procenten, frågan är vad behöver de 12,9 procenten?

Kommentarsfältet är avstängt på förekommen anledning.

Om vi alla tog oss tid att stann upp ibland och fundera över vad vi gör och varför så skulle välrden bli en mycket bättre plats.   Istället låter vi oss dras med i den allmänna hysterin tills vi har cementerat våra föreställningar och inte vet vi...

Vad betyder det egentligen att vara utanför? Och att tillhöra. Jag har fått en väldigt bra uppfostran tycker jag. I ett litet samhälle där siffran i valkretsen den här gången översteg 20 procent. I min värld var det aldrig skillnad på folk och folk. ...

Välj partiledare med omsorg. För det är inte lätt att vara partiledare.   Man måste vara påläst, men inte prata som om man vore ett uppslagsverk.   Man måste kunna ta människor, men man får inte vara vek.   Man måste vara självsäker, men ...

Det finns en tid för allt. I början måste man få sitta i sandlådan och leka. Det är ett sätt att lära sig om vuxenlivet. Bygga hus och vägar. Köra med leksaksbilar, förstöra det andra har byggt upp. Sen tillslut måste man bli vuxen. Man måste ta ansv...

Självklart dröjde det inte länge. Det stora skuldbeläggandet är här. För det är ju någons fel. Annars skulle det ju inte blivit såhär.   Hur många har läst Harry Potter? Kommer ni ihåg vad Dumbledore sa om Lord Voldemort? ”Lord Voldemort är...