Vad betyder det egentligen att vara utanför? Och att tillhöra. Jag har fått en väldigt bra uppfostran tycker jag. I ett litet samhälle där siffran i valkretsen den här gången översteg 20 procent. I min värld var det aldrig skillnad på folk och folk. Eller rättare sagt, det var det ju. I vanlig ordning fanns det såklart mobbing av olika grad och självklart visse alla vems föräldrar som hade ont om pengar. Men vi hade alla samma möjligheter. Våra föräldrar umgicks även om någon satt på kontor och någon annan jobbade på verkstaden. Och vi barn lekte även om någons förälder var arbetslös och den andres var lärare. Det var ingen "vi och dom" mentalitet (utan mer alla mot en eller några få, men inte utifrån några som helst socioekonomiska förutsättningar eller föräldrars bakgrund). Det fanns inga invandrare, det närmaste vi kom var de adopterade barnen och en och annan indier från de högre kasten.

När jag som 20+ började på högskolan fick jag en chock. Min värld rasade samman litegrann. Den där okomplicerade världen jag hade växt upp i och som ung vuxen fortsatt leva i, den stämde inte längre. Det visade sig finnas en helt egen typ av människor i Sverige som kallades akademiker. Jag har aldrig haft lätt för att passa in, tro inte det. Men det här var annorlunda. Innan har jag haft svårt att passa in på grund av min personlighet. Men här på högskolan kände jag att jag hade svårt att passa in för den min bakgrund hade gjort mig till, för det jag kom ifrån, för dom personerna jag relaterade allting till. Jag hörde inte dit.

Missförstå mig inte, det var inte så att någon var direkt otrevlig. Men det var en allmän sanning att man skulle läsa vidare. Vare sig man visste vad man ville bli eller inte, så skulle man läsa. Det fanns en inställning till att jobb som personlig assistent och kassörska eller städare inte var tillräckligt, det var något för andra, något för ”dom”. Själv hade jag kunnat jobba hela livet som personlig assistent om det inte vore för att mitt nuvarande jobb är superintressant och att jag inte funkar nåt vidare bra med oregelbundna tider, jag blir lite vilsen. Det fanns en uttalad oförståelse för att vilja sitta i kassan på ICA hela livet. Jag förstod inte varför. Nån ska ju ha dom jobben också? Inte för att jag gillar att träffa folk i särskilt stor utsträckning, men om man gör det då? Vad sjutton, jobba i kassan på ICA borde väl vara väldigt givande om man tänker efter lite? Man ser ju till att människor får mat, varje dag! Men den förståelsen fanns inte. Det var skillnad på vi och dom. Men i min värld finns inga vi och dom. Jag förstod inte. Jag kände mig utanför. Jag kände mig olustig.

Om jag inte hade haft en så bra uppfostran så skulle jag nog gett upp. Flyttat hem och fortsatt jobba som personlig assistent. Men jag har fått lära mig att tro på mig själv, jag har fått lära mig att inte ge upp. Jag har fått lära mig att anpassa mig. Och jag har bitit ihop. Jag har skämtat mig ur de värsta tillfällena. När jag nästan inte orkade längre, när jag kände mig för udda.

Jag har inte gjort någon klassresa, det har inte mina föräldrar heller, eller deras föräldrar. Klass handlar nämligen inte bara om utbildning, inkomst och yrke. Jag har två högskoleutbildade föräldrar varav den ena i sin tur har högskoleutbildade föräldrar, men jag är och förblir en arbetarunge. En arbetarunge med fem års högskoleutbildning och ett välbetalt jobb. Uppvuxen i en värld där sådana skillnader mellan folk och folk inte fanns. Där ordet ”akademiker” inte var en grupp människor utan någon med högskoleutbildning, vem som helst. Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt. Men tvärt emot vad den ovanstående texten kanske visar så har jag inget emot så kallade ”akademiker”. Vissa av dom har blivit mina vänner, kanske inte nära vänner, men tillräckligt nära. Jag kommer aldrig kunna förstå fullt ut. Men det behöver jag inte heller. För jag vet att jag har rätt:

Det är inte skillnad på folk och folk.

Varför skrev jag det här? Vad har det med saken att göra? Det har allt med saken att göra. Vi och dom. Tillhörigheter och skillnader. Det är det som det handlar om.

Om vi alla tog oss tid att stann upp ibland och fundera över vad vi gör och varför så skulle välrden bli en mycket bättre plats.   Istället låter vi oss dras med i den allmänna hysterin tills vi har cementerat våra föreställningar och inte vet vi...

Välj partiledare med omsorg. För det är inte lätt att vara partiledare.   Man måste vara påläst, men inte prata som om man vore ett uppslagsverk.   Man måste kunna ta människor, men man får inte vara vek.   Man måste vara självsäker, men ...

Det finns en tid för allt. I början måste man få sitta i sandlådan och leka. Det är ett sätt att lära sig om vuxenlivet. Bygga hus och vägar. Köra med leksaksbilar, förstöra det andra har byggt upp. Sen tillslut måste man bli vuxen. Man måste ta ansv...

Självklart dröjde det inte länge. Det stora skuldbeläggandet är här. För det är ju någons fel. Annars skulle det ju inte blivit såhär.   Hur många har läst Harry Potter? Kommer ni ihåg vad Dumbledore sa om Lord Voldemort? ”Lord Voldemort är...

12,9. Det är siffran på allas läppar idag. Hur kunde det bli såhär?   Det här är det första av 365 inlägg där jag reflekterar över de där 12,9 procenten. En reflektion om dagen i ett år framåt. Kort eller lång.   Det här är inte rätt tillfäll...